Pressutdrag om HUNDHOTELLET

 

NÖJESGUIDEN Stockholm:

No 3 2000

" En våg av tryggt välbehag sköljer över mig så fort huvudpersonen, den trulige hunden Sture, öppnar sina käftar. Ut kravlar nämligen Hasse Alfredsons buffliga stämma. Om det är något som konnoterar just trygghet, saga, ombonad tillbakalutad humor och inte minst bufflig finess, så är det denne hela Sveriges skåning. Per Åhlins tidigare animationer, som Karl-Bertil Jonssons julafton, Resan till Melonia och Dunderklumpen, har visserligen alltid varit kopplad till någon eller båda av Svenska Ord-duon Hasse & Tage, så det är självklart ingen tillfällighet att just Alfredson gör huvudrollen – men inte desto mindre är det ett rent vinnardrag.

Men Åhlins lilla Agatha Christie-saga där hundarna Sture och Picasso på sin väg till Paris hamnar på ett mystiskt hundhotell (placerat på något som påminner om en engelsk hed) står å andra sidan helt på egna ben. Den lättsamma humorn, de bisarra men karaktärsfulla figurerna och den lakoniska dialogen väcker paradoxalt nog en känsla av saknad efter Per Åhlin – eller snarare kanske en retroaktiv sådan. Jag hade nämligen glömt bort hur mycket jag har saknat hans sätt att göra tecknad film, jag hade glömt bort att komma ihåg ovan nämnda filmer och hur otroligt mycket bättre de är än i stort sett alla andra animationer som har flödat över repertoaren senast det begav sig med Resan till Melonia 1989.

Del av denna manna ska även falla över producenten Lars Jönsson som med sina två nu aktuella filmer, denna och Ulf Malmros Den bästa sommaren, återigen visar att han har några av svensk films känsligaste fingertoppar."

Fredrik Sahlin

 

 

SYDSVENSKA DAGBLADET Malmö:

10.3.2000

FÖRSTKLASSIGT HUNDHOTELL

" Äntligen, efter elva år är Per Åhlin tillbaka med en animerad långfilm på biorepertoaren. 1989 kom Resan till Melonia och ända sedan dess har de som i likhet med mig uppskattar Åhlins variationsrika, drivna, ofta överraskande och humoristiska animeringskonst fått vänta. Det känns nästan lite högtidligt att bänka sig inför en ny långfilm. Förväntningarna är högt ställda och de infrias.

Åhlin har berättat att skådespelarnas röster spelas in först. Utifrån dem skapar han sedan figurerna. Och nog finns det något av Hans Alfredsons fysonomi över blandrashunden Sture. På liknande sätt igenkänner man Peter Harryson i jägmästarens hundgestalt. Favoriten för många tippar jag att Miss Mops, med Margreth Weivers röst, kommer att bli. Hon påminner starkt om Agatha Christies Miss Marple, klädd i den traditionella tweeddräkten, nyfiken, klar-och kvicktänkt och sällskaplig.

………

Manuset har Åhlin skrivit tillsammans med Hans Åke Gabrielsson. Det är en deckarhistoria, där en egyptisk brevpress spelar en central roll. Sedan handlar det om mumier, en kinesisk trollkarl med förmåga att förminska eller förstora föremål, skumma affärsmän och en brackig amerikan på jakt efter antika rariteter. Historien hör inte till de blodigare utan är snäll och saknar den innehållsmässiga tyngden som Resan till Melonia, fritt efter Shakespeares Stormen, hade.

Styrkan i Hundhotellet hittar man i stället i det rika person- eller rättare sagt hundgalleriet. Det är fantasifulla skapelser, fulla av detaljer, titta bara på de skojiga nosarna, och endast i några fall möjliga att identifiera för hundkännare.

Animation innebär inte automatiskt att en film lämpar sig för de minsta barnen. Sex, sju år ska man nog vara för att hänga med i de ibland lite invecklade turerna. Men sedan är det bara att njuta och le.

Annika Gustafsson

 

ARBETET Malmö:

10.3.2000

PYRAMIDABELT UNDERHÅLLANDE

"Tecknade långfilmer brukar skapa långa köer i biljettkassorna. Allra bäst säljer de amerikanska långfilmsanimationerna, vilket inte så sällan torde bero på de röststarka resurserna hos PR-industrin kring dem.

Svensk animation håller ofta minst lika hög kvalitet, men har mestadels bara ynka pip att komma med i utroparsvängen. Därför tänker jag begagna den lilla förstärkaranläggning som är denna recension till att ännu en gång påpeka att Per Åhlins insats inom animationen genom åren och filmerna håller högsta världsklass.

I huvet på engammal gubbe, Dunderklumpen, Karl-Bertil Jonssons julafton är klassiska bevis. Med Hundhotellet kommer ett nytt – och både se-och hörvärt - exempel."

Sven E. Olsson

 

 

DAGENS NYHETER Stockholm:

10.3.2000

GAMMALDAGS OCH TRYGGT

"Vi ser redan på långt håll att det är Per Åhlins välbekanta figurer som närmar sig. Karl-Bertil Jonsssons julafton (från 1975) är aldrig långt borta.

Det är möjligen en association som regissören Per Åhlin ibland kan uppleva som en belastning, men för oss betraktare är det alltid en välsignelse. Per Åhlins karaktärer bär på ett genuint släktskap med varandra, det finns ett genomgående ädelt och rakryggat tema i berättelserna, alltifrån Dunderklumpen till Resan till Melonia. Det är rejäla sagor, med rättesnören dragna kors och tvärs. Budskapen går sällan eller aldrig att ta miste på.

-------

Per Åhlins film är uppriktig, tekniskt skicklig och välgörande rytmisk. Han skapar trygghet med sin tweed och sin tydlighet. Däremot kan man ha synpunkter på ett manus som i långa perioder är på gränsen till innehållslöst och en dramaturgi som alltför ofta ser väldigt vilsen ut.

--------

Men röstregin och rollbesättningen är storartad. Det är givetvis ljuvligt att lyssna till ordentliga skådespelarprestationer, efter att vi de senaste åren gång efter annan plågats med enkla snabba billiga röstpålägg till de stora amerikanska tecknade produktionerna. Här finns mycket att lära av Per Åhlins fingertoppskänsla när det gäller att kombinera karaktär, röst och rörelse."

Johan Croneman

 

 

ADRESSEAVISEN Trondheim:

31.3.2000

" Dette er en film som selv hundehatere må kapitulere for. Alle skikkelsene er nemlig hunder, og de kan sjarmere den mest skeptiske enten man nå er ung eller gammel. Artig er det også – en spennende detektivhistorie spekket med muntre innslag og gode replikker.

Svenske Per Åhlin (Reisen til Melonia) er en mester i faget, han utnytter mulighetene i klassisk animasjon så det er en fryd i detaljrike, rene bilder hvor figurene karakteriseres i enkel strek.

--------

Et kjempestort pluss for de norske stemmene, som gir hundene liv og menneskelige trekk. Harald Heide Steen Jr. er ubetalelig som Sture, Johannes Joner en rampete Picasso og Anne Marit Jacobsens røst lager en personlighet av Miss Mops. De andre stemmeleggerne følger opp på en måte som fortjener et gledesbjeff."